Höst ordentligt

Ja det har det blivit. Jag har fått något riktigt ovälkommet i kroppen som sätter mig ur spel helt och hållet vilket resulterade i en rätt konstig helg. Inget vi planerat blev av och jag jobbade med 39 graders feber. Knaprade tabletter, laddade, körde stenhårt (gjorde det rätt bra om jag får säga det själv) och sen stupade. Charlie blev ordentligt döpt och högmässan genomförd med närvaro och känsla. Resten av helgen spenderades i stort sätt i sängen med undantag för lite jobbläsning och förberedelser och faktiskt tillverkande av pumpalykta.
    Föresten var ju hela veckan rätt konstig och väldigt lååång. Kära, fina, barndomsvännen Sara dog. Glada, starka Sara. Vi har växt upp i hop, på samma dagis, i samma klass , på samma frita, i samma kyrka - våran där vi tjejer hängde ihop, delade, åkte på läger ihop och växte, samma lilla hemliga klubb av tjejer som åt mat tillsammans (som våra kära föräldrar hade lagat), myste och sov över hos varandra.
Vi har inte setts så mycket sen tiden i Örebro, Sara läste där samtidigt som Magnus och då stötte vi på varandra ibland. Och ändå... hon är en bit av mig och av mitt liv, en bit av den jag är, en pusselbit till den jag har blivit. Om inte den där tryggheten hade funnits där i det tjejgänget, som var något annat än kompisarna i skolan, så hade jag kanske inte varit där jag är idag. Extra kära tankar går till de andra tjejerna som ju fortfarande är i livet och som fortfarande betyder så mycket fast vi inte ses - Camila, Maria och Johanna. Det blev en vecka med mycket känslor och mycket gråt. Fast det gått så lång tid sedan den mest intensiva tiden i vår vänskap så kände fingrarna och kroppen igen sifforna när jag slog numret hem till Saras mamma och pappa i Kungsör och rösten var så bekant och när hon sa "Pella" så var det som ingen tid alls hade gått. Det är hemskt och orättvist att Sara inte fick bli äldre än 32 och att hennes son inte får växa upp med sin mamma bredvid sig men det känns ganska skönt att tänka att hon slipper det onda, att hon slipper känna livet försvinna. Jag tror ju att det är något gott som väntar, att det är något helt annat där hon är nu, där hon inte behöver oroa sig eller sakna på samma sätt som vi gör här, där hon är hel och glad. Jag önskar det för henne och jag är glad att jag får chansen att göra något för henne och hennes familj, jag får överlämna henne i Guds händer och dela tacksamheten, sorgen och saknade med dem.
Och som att kroppen inte riktigt fixar det här ledsna så börjar det kännnas konstigt och så slutar det i någon sorts influensa. Känns som jag har hunnit med hur mycket som helst och samtidigt ingenting. En skön kväll med eLCorna blev det i alla fall i torsdags när vi hälsade på på Maries jobb, riktigt mysigt trots allt och jag ägnade mina "3 minuter" till Sara och mina känslor precis just då. Skönt att vara omsluten av dagens tjejgäng för en stund med god mat, gott bubbel och väldigt stor turbin.

Idag var det annan sorg, i jobbet den här gången, begravning med minnesstund. Ett par som levt tillsammans i över 60 år och nu fanns bara den ena kvar. Vilken tomhet. De hade knappt varit utan varandra under hela den här tiden, arbetat tillsammans, delat intressen och aktiviteter. Kändes sorgligt men väldigt bra att vara där, få göra det vackert och finnas bredvid.

Nu är det vila som gäller för nu vill inte jag dras med det här eländet i kroppen längre. Väsa fräsa morfars näsa, morfars strut nu ska sjukdomen ut! Det blir soffläge och tråk men jag har en stickning att sysselsätta mig med i alla fall, om jag reder ut det, jag är inte så bra på stickbeskrivningar...

 Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination, bortom det vi kalla tid och rum.
Detta mål ger mig kraft, ger mig mod, ger mig inspiration
att möta till att möta åren som jag nu har framför mig.
Så vad jag än gör, vad jag än tar mig för ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för
ska jag aldrig släppa taget om detta osynliga land som kallas himlen.

I mitt innersta bär jag en bit av ett avlägset land, löftet om att jag hör hemma där.
I mitt innersta bär jag ett hopp om en avlägsen strand, att få möta Herren ansikte mot ansikte.
Så vad jag än gör, vad jag än tar mig för ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för
ska jag aldrig släppa taget om detta osynliga land som kallas himlen.

Om nu Gud är en lögn har jag svårt se min väg meningsfull livet är då ren fåfänglighet.
För jag tror på den man som blev korsfäst för kärlekens skull,
graven som blev lämnad som blev funnen tom.
Så vad jag än gör, vad jag än tar mig för ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för ska jag aldrig släppa taget
om detta osynliga land som kallas himlen.

Ärtan och Melon

Jag glömde ju sist att berätta att vi har fått tillökning i familjen sedan lite drygt en månad tillbaka. Två goa Gotlandskaninbröder har flyttat in i vår trädgård. Gosiga, mjuka och lena är dem och dem älskar mat. Frukt och grönsaker, knäcke, saftigt gräs, maskrosblad och hö är mums. De står på bakbenen mot nätet när man kommer. Ärtan är lite mer äventyrslysten och springer gärna runt i hela huset när han är inne och upptäcker medan Melon gärna sitter och pussas med mig, på näsa och kinder. Mys mys!
Hoppar gör dem som bara den, från golvet rakt upp i soffan utan problem.

 kaninmys

Tillbaka på banan!

Äntligen är vi tillbaka i cyberspace, det har gått alldels för lång tid... igen. Ledsen för det. Jag har faktiskt längtat efter att skriva lite men det var så krångligt med vår gamla dator från 1800-aldrig och ladda upp bilder med telefonen fick jag aldrig till riktigt. Så idag kom Magnus äntligen hem med den här lilla smidiga saken och allt blev lite smidigare igen.

Var ska man börja? Vad har hänt sen sist?
Inte så mycket, säkert, och samtidigt en hel del. Både Magnus och jag har ju bytt jobb i sommar och både Love och Alvin har blivit riktigt stora... och trotsiga. Hua!
Den lilla kraft man har kvar efter alla omställningar och nyheter försvinner snart så fort man kommer i närheten av det små odjuren. Fast samtidigt så längtar jag ju efter dem båda så fort jag går ut från Musikanten-grinden eller de går ut genom dörren på morgonen och det blir tyst och lugnt. I eftermiddag gick det faktiskt ganska bra, Love hjälpt Alvin när vi kom hem och jag klippte dem utan större problem även om Alvin blev lite otålig.

Det har ju blvit riktiga grabbar. Love är en riktig fyraåring, klarar allting själv och prövar alla gränser heeeela tiden. Han gillar fortfarande lego och då allra helst "storpojkelego" och barnprogram förståss på Disney junior. Idag när vi kom hem från dagis så stod han i dörren och väntade på Alvin när han var ledsen och ville att jag skulle bära. "Jag väntar på dig Alvin, tills du kommer upp" och när jag var på väg dit så vinkade han lite åt mig att stanna och viskade att Alvin var på väg. Gulle.

Alvin är ett riktigt charmtroll. I dagarna har han nästan slutat med blöja och kör kalsong hela dagarna och han är så stolt. Nappen är på väg ut också, här om dagen knöt Magnus fast en i räcket i trappen och vill han snutta får han stå där och mycket riktigt går han dit och ställer sig ibland och snuttar några tag innan han springer iväg igen. Två bästa poolare har han på dagis, Alma som han älskar och så Sam. Alma och han leker och leker och inga sorger finns, och de kramas och kramas och pussas ibland när de säger hej då. Sötast i stan är hon med.

Nya jobbet för Mange är OMT i Norrköping där han är konsult med uppdrag på Siemens i Finnspång. Lite mer ansvar och lite mer utmaningar vilket var lite tufft i början men nu börjar det nog lägga sig till rätta lite. Resa till Korea väntar framöver.

För mig är det nya S:t Olofs församling i Norrköping och ett grav.vikariat. Våren var rätt tuff och jag behövde ta mig vidare vilket inte är så lätt just nu i min branch, i alla fall inte om man lever i Linköpings stift. Har inte funnit en tjänst ute i närheten av Linköping/Norrköping på typ ett halvår eller mer. När de ringde från S:t Olof och frågade om jag vill hoppa in så kändes det som en befrielse även om beslutet inte var så lätt att fatta. Riskera det trygga och säkra för något tillfälligt som jag inte visst något om. Det fick bli så ändå och jag har inte ångrat mig än, även om jag saknar församlingsborna och arbetskamraterna jätte mycket emellanåt. I söndags avskedspredikade jag på familjegudstjänst i Östra Ryd och fick så mycket kärlek som betydde så mycket. Fina tal och presenter - det allra finaste var ett egendesignat halsband med inskription från Bröderna Bus. En varg och en rovfågel för att jag är så lugn och vild... Så himla fint.

I Norrköping får jag fortsätta jobba med konfirmander som jag ju älskar, resekonfirmander blir det. Jag har redan hunnit med en resa med fjolorets som råkat bli kvar, den gick till Berlin. Det var 3:e gången i år jag var där men det spelar ingen roll, kan åka dit hur många gånger som helst. Den här gången blev det något nytt ändå, vi åkte till Tropical Island, en gigantiskt "badhus" i en jättehangar med små bungalows och riktiga sandstränder och tropisk regnskog. Så himla häfgtigt. Ett semesterparadis där folk strosade runt i solhatt och sarong mitt ute på ett dimmigt fält utanför Berlin.

Man får lite nya erfarenheter i stan har jag märkt. I lördags vigde jag ett par tillsammans med en präst från syrianska kyrkan, en munk, två diakoner och en syriansk ungdomskör. Puh! Kyrkan var nästan full (och Matteus kyrka där jag jobbar är inte liten), full med silverkandelabrar och vita blommor. Jag inledde med det som krävs enligt svenska kyrkans ordning och sen tog de över med fader Abbada i spetsen och jag förstod inte ett ord men jag hängde med så gott jag kunde. Alla i sällskapet var ju inte så välvilligt inställda till mig där innan men efter lät alla ganska trevliga och var mer pratsamma. Jag fick till och med munkens telefonummer så jag kunde komma och besöka honom i Eskilstuna och det var ju inte illa!

Nu ska jag nog försöka göra något krativt och försöka komma igång lite med min predikan till söndag. Då står ett musikhögmässa och två dop på schemat. Hoppas min kropp har bestämt sig för att det är nog med sängläge till dess (jag har legat förkyld och eländig hela veckan, antar att kroppen tyckte det var nog med spänningar och uppskjutande), helst redan imorgon för då ska jag försöka ta mina buspojkar till Medicinskt centrum för vaccinering inför Thailandsresan i vinter.

Over and out. Pax, tills vi ses igen!