Enkelhet och gudsnärvaro i Taizé!

Jag har varit på egna äventyr, för den som har missat det. Inte helt egna, jag var inte direkt ensam, men resten av lilla familjen Ohlström fick stanna hemma. I nio dygn har jag varit borta från mina pojkar och tagit hand om andras, lite större, barn.
Vi gav oss iväg från Storängsgatan på lördagmorgonen (7 augusti). Simon med tillhörande pappa Anders plockade upp mig och redan där var bagaget nästan fullt, sen bar det iväg till Evalund för att plocka upp en mycket trött Simon till och så vidare mot Linköping och bussen mot Taizé.
För den som inte har en aning om vad Taizé är för ett ställe så kan jag berätta att det är ett kloster i en liten by på den franska landsbygden dit det kommer tusentals ungdomar, vuxna och faktiskt några familjer också, varje vecka. Där umgås man, hjälps åt att få allt att fungera med mat och städning, har bibelstudier och gruppövningar, leker, sjunger, ber och har väldigt mysigt och skojigt med människor från hela världen.
I Linköping mötte vi upp med våra två tjejer också och så var vår lilla grupp fulltalig. Bussen fylldes på av ungdomar och ledare från Vidingsjö och senare också en ganska stor och stökig grupp från Viskafors. Så var det fullt och vi for vidare genom Sverige, ner genom Danmark, Tyskland, Luxemburg och Frankrike. I Luxemburg stannade vi för frukost och mässa på en stor rastplats där vi väckte trött lastbilschufförer med taizésånger. En såg faktistk riktigt sugen ut men han vågade nog inte klampa in där bland oss, lite synd. Sömnen blev det sådär med. Viskoforsfolket höll låda hela natten, trots tillsägelser och schhhh:ande, och sovställningen var väl inte den skönaste men med öronproppar lyckades jag till sist få några timmars sömn i alla fall ihopkrupen som en liten näbbmus på sätet.
Eftersom jag aldrig har varit i Taizé utan bara hört talas om detta härliga ställe och blivit lovad att jag bara skulle älska det så var jag ju väldigt spänd och nyfiken och ganska nervös. Jag visste ju att jag skulle bli tvungen att leda en grupp ungdomar som jag inte kände, på engelska. Ve och fasa, jag var väldigt nervös. Lite, eller ganska mycket, hjälpte det att min kära Elsa fanns på en buss bara 10-tals mil ifrån vår, på väg åt samma håll och att hon hela veckan skulle finnas ett stenkast ifrån mig om än i någon annan grupp och dold bland 5000 andra. Kärleken och stöttandet från vännerna i Vidingsjö var också till stort stöd så klart. Mina fina ungdomar hjälpte också till, snällare tjejer och killar får man leta efter.

Jag visste ju ungefär hur det skulle se ut, jag har ju sett bilder, men ändå satt jag ytterst på bussätet och sträckte mig, som ett litet barn på julafton i väntan på tomten, när vi rullade igenom små franska byar och tillslut Taizé blev synligt. Jag kände igenom mig, jag var fortfarande nervös men det kändes så bra att äntligen vara där.

Det var mycket nytt och mycket att fixa, urpackning, hitta tältplats, slå upp tält sen welcome där man blir informerade av en volontär om hur allt går till och var vi ska ta vägen, vilke grupper vi tillhör osv. Sen var det iväg till Casa för betalning och för att få de nödvändiga och åtråvärda matkupongerna som var enda sättet att få mat under hela veckan.

Maten blev vår efter en del köande i klump men man hinner med mycket under den tiden och man är pigg och allert, fixa håret, lära känna några nya vänner från holland eller tyskland, träffa någons storebror, titta på olika stilar och försöka fundera ut vad som kunde stå på menyn den här gången. I långa rader står ungdomarna och serverar varsin del av efterlängtade måltiden. Bricka. Tallrik. Skål att dricka ur. Frukt. Smör/ost och brödbit. Kex. Ev Yoghurt. Mat - oftast en röra bestående av någon sorts kolhydrat som ris, couscous eller pasta, någon grönsak eller två och någon sorts protein i form av skinka, fläsk, bönor eller linser (en dag var det kyklingnuggets och en dag fiskpinne...båda väldigt lika och smaklösa). Sked. Så såg det ut och ser ut varje dag. Iväg till vattenkranarna för att hälla vatten i skålen och sen leta upp lämplig bänk i tält P eller R att sitta på med brickan i knät och få i sig sin mat. Ganska snabbt kommer man på att det inte är maten som är centrum utan människorna man sitter med, de som finns runtomkring - även de man inte känner. Och ganska snart vänjer man sig vid och njuter av att inte styras av saker som man lätt gör hemma, av tv:n, telefoner, datorn och allt det andra. I Taizé styrs man av gudstjänsterna tre gånger per dag. Man går upp för att gå till kyrkan och fira mässa, man avslutar förmiddagens aktivitet för att gå till lunchbön man avrundar kvällen med kvällsbön innan oyak öppnar och det blir liv, sång och rörelse för alla som orkar. En härlig rytm. Och när man pratar med ungdomarna om livet där så tycker dem det är skönt (de flesta), de pratar om atomosfären och känslan, att alla är glada och hjälpsamma, nära och äkta (de flesta). Självklart finns de dem som inte riktigt vet vad de gett sig in på, som tror det är semester eller inte engeagerar sig men de allra, allra flesta är nära och äkta och trivs med livet i enkelhet och glädje i Taizé. Det är verkligen häftigt. Livet är ju enkelt, det blir det när det är 5000 på samma ställe och man får hjälpas åt.

På förmiddagarna träffades vi, halva gänget 15-16 åringar från hela världen med ledare och broder James för bibelintroduktion med sånger, lekar och drama. Jag var ledare för 9 ungdomar från Sverige, Tyskland, Ryssland och England tillsammans med Alex från Moskva. Jag kom verkligen att älska de där ungdomarna. På eftermiddagarna var det andra utmaningar som gällde, tre av dem handlade om trasor i olika färger, rengöringsmedel och toaborstar - nämligen Point 5 och toastädning. Aldrig har det väl varit så roligt att städa toaletter. Det började med en städsång tillsammans och sen gav vi oss ut till våra olika toaletter med allt vi behövde och jobbet gick oftast som en dans.
Mellan det som stod på schemat hann vi med shopping i brödernas butik med keramik, tavlor, smycken och vykort, lite samtal och vila i solen, välförkänta duschar och en del alvar och funderingar och mycket mycket skoj och mys. Vi hade ju också tur som fick vara med om en fantastiskt ljusgudstjänst på lördagen där vi firade minnet av grundadet av klostret för 70 år sen och minnet av grundaren broder Roger som mördades för 5 år sedan precis liksom välkomnadet av en ny broder. Gudstjänsten började på ängen nedanför i solnedgången, sedan gick vi i procession upp genom byn förbi bykyrkan där det började och broder Rogers vackra grav, upp till stora kyrkan som fylldes helt och hållet dagen till ära och ljuset som spred sig från Kristusljuset i blomsterkrans via barnen ut till alla. Med den känslan i hjärtat sa vi adjö och steg på bussen i mörkret, kramar och slängpussar och tårar för en del.

Jag är verkligen tacksam för den här veckan och tacksam för att ha fått ta del av broder James tankar och humor, tacksam för sånger vi har sjungit som jag bär med mig dagligen, för inspiration och kraft och mycket kärlek från de jag har fått lärt känna, rå om och lärt känna på nytt. Gud är god, det är bara att konstatera.

En sång som fastnat hos mig är den här:

Let all who are thirsty come, let all who wish recive the water of life freely.

Amen. Come Lord Jesus.

Amen. Come Lord Jesus.

Helt fantstisk, den ska vi sjunga mycket.