Höst ordentligt

Ja det har det blivit. Jag har fått något riktigt ovälkommet i kroppen som sätter mig ur spel helt och hållet vilket resulterade i en rätt konstig helg. Inget vi planerat blev av och jag jobbade med 39 graders feber. Knaprade tabletter, laddade, körde stenhårt (gjorde det rätt bra om jag får säga det själv) och sen stupade. Charlie blev ordentligt döpt och högmässan genomförd med närvaro och känsla. Resten av helgen spenderades i stort sätt i sängen med undantag för lite jobbläsning och förberedelser och faktiskt tillverkande av pumpalykta.
    Föresten var ju hela veckan rätt konstig och väldigt lååång. Kära, fina, barndomsvännen Sara dog. Glada, starka Sara. Vi har växt upp i hop, på samma dagis, i samma klass , på samma frita, i samma kyrka - våran där vi tjejer hängde ihop, delade, åkte på läger ihop och växte, samma lilla hemliga klubb av tjejer som åt mat tillsammans (som våra kära föräldrar hade lagat), myste och sov över hos varandra.
Vi har inte setts så mycket sen tiden i Örebro, Sara läste där samtidigt som Magnus och då stötte vi på varandra ibland. Och ändå... hon är en bit av mig och av mitt liv, en bit av den jag är, en pusselbit till den jag har blivit. Om inte den där tryggheten hade funnits där i det tjejgänget, som var något annat än kompisarna i skolan, så hade jag kanske inte varit där jag är idag. Extra kära tankar går till de andra tjejerna som ju fortfarande är i livet och som fortfarande betyder så mycket fast vi inte ses - Camila, Maria och Johanna. Det blev en vecka med mycket känslor och mycket gråt. Fast det gått så lång tid sedan den mest intensiva tiden i vår vänskap så kände fingrarna och kroppen igen sifforna när jag slog numret hem till Saras mamma och pappa i Kungsör och rösten var så bekant och när hon sa "Pella" så var det som ingen tid alls hade gått. Det är hemskt och orättvist att Sara inte fick bli äldre än 32 och att hennes son inte får växa upp med sin mamma bredvid sig men det känns ganska skönt att tänka att hon slipper det onda, att hon slipper känna livet försvinna. Jag tror ju att det är något gott som väntar, att det är något helt annat där hon är nu, där hon inte behöver oroa sig eller sakna på samma sätt som vi gör här, där hon är hel och glad. Jag önskar det för henne och jag är glad att jag får chansen att göra något för henne och hennes familj, jag får överlämna henne i Guds händer och dela tacksamheten, sorgen och saknade med dem.
Och som att kroppen inte riktigt fixar det här ledsna så börjar det kännnas konstigt och så slutar det i någon sorts influensa. Känns som jag har hunnit med hur mycket som helst och samtidigt ingenting. En skön kväll med eLCorna blev det i alla fall i torsdags när vi hälsade på på Maries jobb, riktigt mysigt trots allt och jag ägnade mina "3 minuter" till Sara och mina känslor precis just då. Skönt att vara omsluten av dagens tjejgäng för en stund med god mat, gott bubbel och väldigt stor turbin.

Idag var det annan sorg, i jobbet den här gången, begravning med minnesstund. Ett par som levt tillsammans i över 60 år och nu fanns bara den ena kvar. Vilken tomhet. De hade knappt varit utan varandra under hela den här tiden, arbetat tillsammans, delat intressen och aktiviteter. Kändes sorgligt men väldigt bra att vara där, få göra det vackert och finnas bredvid.

Nu är det vila som gäller för nu vill inte jag dras med det här eländet i kroppen längre. Väsa fräsa morfars näsa, morfars strut nu ska sjukdomen ut! Det blir soffläge och tråk men jag har en stickning att sysselsätta mig med i alla fall, om jag reder ut det, jag är inte så bra på stickbeskrivningar...

 Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination, bortom det vi kalla tid och rum.
Detta mål ger mig kraft, ger mig mod, ger mig inspiration
att möta till att möta åren som jag nu har framför mig.
Så vad jag än gör, vad jag än tar mig för ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för
ska jag aldrig släppa taget om detta osynliga land som kallas himlen.

I mitt innersta bär jag en bit av ett avlägset land, löftet om att jag hör hemma där.
I mitt innersta bär jag ett hopp om en avlägsen strand, att få möta Herren ansikte mot ansikte.
Så vad jag än gör, vad jag än tar mig för ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för
ska jag aldrig släppa taget om detta osynliga land som kallas himlen.

Om nu Gud är en lögn har jag svårt se min väg meningsfull livet är då ren fåfänglighet.
För jag tror på den man som blev korsfäst för kärlekens skull,
graven som blev lämnad som blev funnen tom.
Så vad jag än gör, vad jag än tar mig för ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för ska jag aldrig släppa taget
om detta osynliga land som kallas himlen.