Saknar farmor! Vi har ju inte setts så ofta de senaste åren men ibland har jag tittat förbi när vi varit hemma. Försökt att pussa och krama på henne så mycket som möjligt då. Sist vi sågs höll jag hennes hand så hårt, det syntes att hon skulle dö på något sätt, som en liten sparv var hon. Pratade med chefen förrut och hon frågade om vi var nära, jag svarade nog inte utan fortsatte prata men sen tänkte jag - hur många är uppväxta med farmor i samma hus nu för tiden, hon fanns alltid där. Hon sjöng och dansade och var alltid där för oss. Hos farmor kunde man vara sig själv. Hos mormor skulle vi sköta oss lite extra. Farmor gjorde den godaste köttfärsåsen i världen och de bästa pannkakorna. Vi fick alltid vara med, besök av tanterna eller på teater eller musikal i Stockholm. Hon tog med Linda och mig på West Side Story och The Phantom of the Opera, vi åkte tåg och gick på Vetekatten. Och varje gång hon var på semester hade hon med sig något hem till oss, en liten bit av sol och semester för oss som nästan aldrig var utomlands. Hon tog oss till Mallorca också en gång, när våra flygbiljetter till Spanjen gick upp i rök efter en konkurs. Farmor hjälpte mig att sy små presenter, grytlappar och sånt, och hon sa alltid att jag skulle bli syfröken när jag blev stor. Tror att hon var ganska stolt ändå, jag hoppas det.
Min lilla farmor. Hon fattas mig.
2 comments:
Kram
Jo, hon var säkert ganska stolt i alla fall. Jag tycker faktiskt att det var väldigt bra att du aldrig blev syfröken. Men okej i den striden är jag inte helt neutral. Jag fick tvåa i syslöjd. Mina fröknar var inte mogna för den kreativa vidden i mitt förhållande till textilier. Det är nog ingen överdrift att påstå att jag var något av korsstygnsbrodderiets motsvarighet till Salvador Dalí.
Hoppas att du minns henne på ett skönt vis.
Post a Comment