Nej, det ska ni veta. Det är alldeles för mycket på gång. Känner inte alls som i bästa Nalle Puh anda för att fira, bara för att det är torsdag. Lägenheten ska säljas, visningar på gång i helgen och nu till råga på allt har det hoppat in en visning redan imorgon! Möbler ska flyttas, småsaker plockas ner i lådor som i sin tur ska plockas upp på vinden, katter ska flyttas, golv och möbler damsugas och fönster tvättas...gaaahhhh! Inte för att jag kan göra så mycket men jag vill inte leva i det över huvud taget, det är rörigt och tråkigt och Magnus är aldrig trevlig när han är stressad och nervös... inte jag heller för den delen. På något sätt blir han uppslukad utav allt annat och nästintill okontaktbar och lättretlig och sååå pessimistisk. Jag undrar hur det skulle gå om inte jag gar så optimistisk, kan tro att några av er småler vid det påståendet men det är jag faktiskt. Jag ser allt positivt och det måste jag för annars skulle familjen Ohlström (den yngre) inte komma någonstans. Allt som är lite obekvämt, okänt eller otryggt måste läggas fram med stor entusiasm och med sådan tro av undertecknad att det inte kan finnas minsta tvivel. Det är en kamp ska jag berätta. Och nu hopar sig allt som är lite otryggt och okänt. En bebis är på väg (egentligen vilken dag eller vecka som helst, men det är väl ingen idé att hoppas på), en lägenhet ska sättas ut till allmän beskådan och bedömning och förhoppningsvis säljas till ett bra pris, önskningar om renovering gå i uppfyllelse, flytt genomföras (bort från stan, ut på landet, in i prästgård), barn födas och lära kännas...mamma och pappa växa fram. Ni ser.
Ett andningshål och lisa för själ och kropp är dock vattengympan som tyvärr börjar lida mot sitt slut. I morse var näst sista gången här i Linköping, i tisdags var det sista gången i Norrköping. Då fick jag i alla fall lite utrymme för tankar och närhet till bebisen där inne, skönt att få meditera lite över det stora som ska ske. Och han/hon reagerade starkt med att vakna och knöla omkring inne i sitt lilla paradis. Så mysigt. Måste erkänna att jag förra passet nästan började gråta under låten "Mamma, min mamma" (jag tror att den går så, minns knappt). Någon ska så småningom kalla mig mamma, röra vid mig och kanske som i sången säga "Mamma jag vill bli som du". Igår fick jag också en sån där verlighetsvåg över mig i tvättstugan när jag stod och vek små väntande bebisplagg, någon ska faktiskt ha dem på sig ganska snart, någon med små händer och fingrar, tår och ögon som kan röra på sig, känna och tänka. Det är så svårt att förstå. Nej nu har det blivit för långt igen, ska sluta tvärt. Pax et bonum!
No comments:
Post a Comment