Ja, det börjar väl bli dags för en utförlig beskrivning av vad som faktiskt hände här under helgen. Vi förstår helt klart om du inte vill veta så feel free att skippa det här inlägget, kanske blir mer än vad du vill veta om din vän/släkting/arbetskamrat. Here it goes...
Magnus började sin semester i förtid i onsdags eftersom jag hade sammandragningar under morgonen. I fredags började värkarna på morgonen och fortsatte under dagen, ganska regelbundet men inte så farligt tyckte vi. Det gjorde lite ont men helt klart hanterbart. Tänkte att det väl skulle hända något ganska snart men vågade ju inte riktigt hoppas på något. Det skulle ju säkert gå över tiden med över en vecka, just my luck liksom. Så stannade det av lite mot kvällen tyckte jag och vi gick och la oss och så svusch sa det - ingen porlande fjällbäck direkt, och sen fanns det ingen återvändo. Klockan var 00.20, hej då till lite mesiga värkar i soffan. Ringde barnmorskan "Ta två Panodil och gå och lägg dig, försök sova lite, det tar tid att föda barn". Jo visst du! "Ska det vara så här i ett dygn?" tänkte jag. Det kändes ju faktiskt som något var på väg ut någonstans. Satt i duschen och skrek när Magnus försiktigt la fram förslaget att vi kanske skulle ta och åka in. Aj, aj, aj! Värk på väg ut i bilen. Den där välbehövliga promenaden till förlossniningen kändes otroligt avlägsen. Stående på alla fyra i baksätet på lilla Mercan anlände vi till porten och ringde på klockan.
Sen gick allt väldigt fort. Ingen tid för förtäring av medhavd matsäck här inte, inga yogabollar att gunga på, ingen gåstol att vanka med fram och tillbaka i korridoren. Klockan 02.20: i rocken, upp i sängen sen var det bara att köra. Öppen 10 cm, livmodertappen utplånad, huvudet vid spinae!
"Vi ser att du varit duktig och skrivit ett fint förlossningsbrev men vi hinner inte läsa det?" Med lustgasmasken i handen tänkte jag:"Bara bra, skit i allt jag skrivit om akupunktur, profylaxandning och ställningar. Jag släpper inte lustgasen, sätt igång bara". Fanns ju ingen tid för det då. Ben hit och dit, upp där, när där, vänd dit, sitt där, upp igen, sugrör in i munnen, dexosterol. Magnus jobbar febrilt för att få mig energi, jag håller på att slå till honom mer än en gång av allt tjat men jag är egentligen genuint tacksam. Han gjorde allt det han kunde. "Ta i, in med hakan, tryck hela vägen ner, en värk till", barnmorska, undersköterska och barnläkare coatchar. Tänk att en liten kvinnlig barnläkare kan göra en så illa, hon tog tag i lakanet på ena sidan, vred om och pressade underarmen mot min stackars mage. Och aj aj aj, jag förstår varför man kallar det "The Ring of Fire". Och så efter alla skrik och bröl innesluten i min egen lilla värld, kände inga hämningar alls, kom han bara ut och allt det onda släppte och kroppen blev alldeles mjuk. Klockan hade hunnit bli 05.31 och det första jag såg var det mörka håret som täckte hela huvudet och så det ganska tydliga tecknet på att det var en liten pojke, gick liksom inte att missa. "Det är en liten pojke" var det första jag sa och så kände jag att det var en liten Josef (blir mellannamn, ett utav dem). Så var det moderkakan som skulle ut och den satt där den satt ett tag, fick tömma blåsan och lilla Love fick börja äta lite så släppte den till slut och kom ut hel och fin. De fick styra bäst de ville där nere, sy och fixa iordning (var föresten inte så farligt som jag förväntat mig, sprack inte alls mycket heller, han var snäll mot mig det lilla livet). Jag hade ju en liten naken prins på mitt bröst som behövde mat och värme. Han var så fin där han låg, inte alls blå eller kletig, bara lite bajsig...blev lite stressad där på väg ut stackarn.
Som på räls och helt underbart att det är gjort. Lite krångel och besvär efter, eftersom blåsan inte alls ville fungera som den ska. Mina första försök att gå på toaletten kändes nästan (men nog bara nästan) värre än förlossningen, hemskt att vara så kissnödigt utan att det händer nåt men det visades sig ha sin naturliga förklaring och satt inte alls i huvet som jag befarade. Den var helt enkelt för full och uttänjd, behövde vila så det fick den och nu funkar allt som det ska... för den som är intresserad av det. Fick lite hjälp på traven.
Alla var så gulliga där inne och det kändes bara lugnt och tryggt. Vi fick allt vi behövde och kände oss ganska snart redo för världen utanför de trygga BB-väggarna. Magnus gjorde ju några utflykter hem och tog hand om kissarna annars höll vi oss instängda i det där rummet och försökte komma underfund med det nya livet. Amma, sova, brist på sömn, blöjbyten och få i oss själva mat. Det är väl ungefär så det ser ut nu med, 4 dagar senare, även om vi nu lyckats ta en promenad och haft besök, tagit någon dusch och tittat på tv. Kokong är nog ett passande ord i sammanhanget. Här är vår värld, bara vår, helt ny och spännande och mysig om än lite övermäktig emellanåt. Kanske får ni titta in i den inom en snar framtid på ett eller annat sätt. Ni är ju i den redan i och för sig, i och med raderna ni läser.
Nu får ni vänta på Magnus version, det ska bli spännande även för mig....
